sofianils

Nu är jag hemma i värmeland igen efter ännu en underbar helg med min kära :)

Jag ska nu dra historien kort från början...
Venjan en liten by i dalarnas län har gått från att vara en riktig bonnhåla där det bara existerade tanter och gubbar med rullatorer till en fin liten by med trevligt folk och vårat fina hus som jag är bered att ta över i framtiden!
Från tidig ålder till för ca ett år sen bokstavligen vägrade jag att följa med när familjen skulle åka dit.
Mutor som ridturer, shopping, utflykter, att få ha hur hög volym och lyssna på vad jag vill i bilen på vägen dit och en bestämd dag och klockslag när vi skulle åka hem fick mig att ändå följa med trots allt.
Pappa och mamma hyrde till och med en kanin till mig och min syster dom veckorna vi skulle vara där en sommar!
Snickrade ihop trähästar gjorde pappa också en sommar.
Att vara där var en pina, det fanns absolut ingenting att göra. Man såg inte en människa i samma ålder, bara tanter och gubbar. Kändes som att vara vid världens ände.

Jag minns att pappa alltid sa till mig "du ska se att om några år när du blivit lite äldre så kommer du också uppskatta det här stället". Vilket jag STARKT förnekade och skrattade bort!

Ni kan tro att dom blev förvånade när jag första gången frivilligt följde med!
Nu är det jag som är där oftast. Tjatar till mig bilen över helgen och åker dit.

Tänk hur det kan bli när kärleken spelar in.

Distansförhållande är ju så klart jobbigt när det kommer till att skiljas åt efter en intensiv tid tillsammans, men alltid lika underbart är man träffas igen.
För mig känns 1 dag som vi nu har varit ifrån varandra som en hel vecka! Saknad som gör ont.
Jag har verkligen en helt underbar pojkvän och hade det inte känts så här bra som det verkligen gör så hade jag nog inte stått ut 24 mils avstånd men det här som vi har är verkligen värt att kämpa för.

Jag älskar dig <3


/S